Steg för steg lär jag mig att hantera “nätets” verktyg. Hemsidan regressioner.se har redan flera år på nacken, men fungerar riktigt bra. Jag får, glädjande nog, ofta beröm för dess upplägg, innehåll och att den är “befriande fri från små fladdrande änglar” och andra utsmyckningar. Det var också min avsikt, när jag skapade den, att den skulle vara en källa till så saklig information som möjligt kring ett ämne som kan vara väldigt svårt att greppa…
Nästa steg tog jag i och med den här bloggen, där min förhoppning är att kunna skapa ett forum med en levande diskussion kring de här frågorna. Vi får se vad som händer.
Idag tog jag ytterligare ett steg för att förbättra kommunikationen via hemsidan. Istället för att som tidigare ha låtit trafiken gå via en annan sida, som inte alls heter regressioner.se så är den här “eftersändningen” – eller pekningen som det heter – nu borttagen. All trafik går direkt till adressen regressioner.se. Det ska öka tillgängligheten och synbarheten. Hoppas det stämmer!
Kikar du på min hemsida nu så blev det dock plötsligt lite skönhetsfläckar på den. Av någon anledning så ändrades plötsligt lite formateringar här och där, men det är väl något man får räkna med när man flyttar omkring en gammal sida, som ändrats en massa gånger under årens lopp. Så nu får jag sätta mig och snygga till saker och ting igen, de närmaste dagarna. Ett lite pilligt jobb, men väldigt tillfredsställande när jag väl har lyckats!
Utmaningarna är kryddan i livet!
Hej,
Eftersom min kollega är en kollega till dig, kanske man kan erbjuda lite hjälp med att få ordning på din sida? Titta en sväng på vår sida (det går t.ex. aldeles utmärkt att integrera wordpress i din sida så man inte länkas bort från den)
Titta gärna rund och ta kontakt ifall du är intresserad
Hälsningar,
Benjamin
Hej!
Tack för dina kommentarer. Mitt problem just nu är att det blir alldeles för lite tid över till min hemsida, vilket ju är väldigt synd. Jag flyttade sidan från ett webbhotell till ett annat för en tid sedan. Den blev plötsligt bättre sökbar, men av någon anledning så ändrades formateringen i mina menyer på ett antal ställen. Lite skumt. Och inte så bra. Men det står på min göra-lista.
Att WordPress går att integrera har jag sett på annat håll. Det ska jag också ha i åtanke. Helt klart ett bra tips!
Er sida är trevlig. Det är tydligen en gratistjänst via Google, om jag förstår det rätt?
Tack för att ni vill dela med er av era erfarenheter!
Urban
Hej!
Ser att jag tydligen skulle ha godkänt ditt tips för länge sen… Stor tack för det i alla fall!! Jag är ruskigt medveten om att sidan behöver städas upp, men det har tyvärr inte så hög prioritet just nu. Jag håller med dig om att det är lite synd.
Jag valde medvetet att öppna bloggen i en ny sida, eftersom jag själv tycker det är trevligast att ha ursprungssidan kvar s a s orörd och kunna gå tillbaka till den när man tittat klart på det andra. En sida som öppnar istället för den ursprungliga gillar jag inte alls. Att integrera bloggen i min vanliga sida har jag också avstått från av ungefär samma anledning. Det kändes som om den skulle riskera att svälla så att den blev alltför dominerande på min hemsida. Men smaken är ju olika. Och vem vet, jag kanske ändrar mig framöver?
Ha det så bra och tack för din trevliga inbjudan. det uppskattade jag!
Urban
Hej och god fortsättning på det nya året!
Det kanske inte är riktigt rätt plats att fundera över partikelfysik i den här bloggen. Men jag kan ändå inte låta bli att lägga fram några små tankar nu när forskarna vid Cern börjat få ordning på den stora partikelacceleratorn igen, för att kanske hitta några nya fakta om universums innersta väsen. Intressant vetenskap, partikelfysiken, och inte lätt att förstå sig på. Något som slår mig är att partikelfysiken och filosofin närmar sig varandra. Att universum endast består av energi och tomrum, att andra dimensioner inte är omöjliga. Plockar vi sönder en atomkärna i sina beståndsdelar hittar vi till slut små vibrerande strängar, energiknippen. Dessa energiknippen vibrerar i ett antal dimensioner, förutom de tre som vi är vana vid, även ytterligare för oss gömda dimensioner. För att sy ihop det här resonemanget med tankar som kanske lämpar sig mer för den här bloggen, liv efter det vi kallar döden, så måste jag ställa mig den lite hisnande frågan, ser vetenskapen här en glimt av det som kanske är universum i sin verkliga skepnad? Att universum inte bara består av den värld av materia som vi har runt omkring oss just nu, utan att det också existerar andra verkligheter. Verkligheter som inte behöver vara långt bort och vara helt annorlunda, utan kanske i grund och botten är en annan sida av samma mynt, samma energi bildar både vår värld och de andra verkligheterna, här och nu, energi som är oförstörbar, men som visar sig i olika skepnader. Då kan man ställa sig frågan, vårt medvetande, vad består det av? Energi, påstår jag. Om energin som bildar materian runt omkring oss har band med andra verkligheter, skulle då energin i våra medvetanden inte ha det, utan bara vara begränsade till just denna verklighet? Antagligen inte, jag föreställer mig att vi talar om samma energikälla. Av de här funderingarna skulle vi kunna dra slutsatsen att våra medvetanden borde kunna sträcka sig utanför den verklighet som vi är van vid att se och uppleva, och kanske inte bara sträcka sig utanför, utan kanske i någon mening, med någon del, hela tiden befinna sig i. Mediala förmågor, Andliga Vägledare, känns plötsligt lite närmare, om vi leker med tanken att vi inte, som vi kanske tror, befinner oss i en helt förseglad värld, skild från alla andra verkligheter, verkligheter som vi inte kan bevisa, men som vi mer eller mindre kan ana runt omkring oss. En liten reflektion i en spännande tid. Ha det gott!
Hej!
Det verkar som om våra tankar rör sig lite grand i samma banor ibland. CERN har intresserat mig så länge jag kan minnas. Speciellt för inte så länge sedan då de upptäckte de subatomära partiklarna – kvarkarna – och därefter det som vi nu kallar för strängar och som du också funderar över vad de egentligen är. Albert Einstein var också inne på de här tankebanorna. Jag såg en gång hans relativitetsteori illustrerad grafiskt och det gav en liten känsla av svindel, faktiskt. Alltings samband som hela tiden blir större och större ända tills – vips! – så får vi en loop bakåt så att det jättestora plötsligt är en pytteliten beståndsdel i det som vi förut trodde att vi visste vad det var… Och så börjar cykeln om.
Ungefär som ungdomens tankar om vårt enorma universum: Tänk om vi en dag skulle kunna upptäcka att vårt universum i själva verket bara är en mikroskopisk atom i någon annans verklighet?
Forskarna vid CERN har numera inte bara problemet att spåra och mäta de här små energipartiklarna. Som du kanske vet så har de nu ställts inför helt andra och tidigare okända problem i sin forskning. Partiklarna är nämligen så små att de tycks påverkas av forskarnas förväntningar på resultaten! Då är vi inne på riktigt intressanta samband…
Här öppnar sig verkligen möjligheterna att kunna härleda – “bevisa” tror jag är väldigt svårt med dagens kunskapsnivåer – sambandet mellan oss alla, universum och det vi tidigare kallat för övernaturliga krafter eller mediala förmågor. Vi går en fantastisk tid till mötes!
Sköt om dig!
Hej,
Tror min systerson hade varit intresserad av vad han skrev. Min undran har varit “har universum alltid funnits som det är, eller har det varit någon big bang egentligen?” Jag själv är intresserad av universum även om vissa saker kan verka svårbegripligt.
Hälsningar
Inger L
Hej!
Universum är definitivt inte enkelt! Men att det lilla blå klotet som vi sitter på har sitt ursprung i himlakroppar som en gång exploderade i en stor smäll, är forskarna ganska överens om. Det går ju att mäta den hastighet och riktning som universum och alla himlakroppar utvidgar sig med, så då går det också att extrapolera allting tillbaka till startpunkten. Men sen kan man ju fråga sig hur det såg ut runt den ursprungliga “himlakroppen” innan den exploderade. Vilken värld fanns den i? Svindlande tanke…
Hej,
Min systerson han trodde på kvantfysiken. För mig är det rena rama kinesiskan att förstå men enligt han så är det den riktiga fysiken.
Ja, jag kan förstå att du tycker kvantfysik är rena kinesiskan. Det är nog inte många av oss vanliga lekmän som förstår vad de egentligen pysslar med. Tidningar som Illustrerad Vetenskap och andra liknande, tycker jag gör mycket för att på ett förståeligt sätt beskriva vad deras forskning handlar om. Det är ett verkligt spännande område tycker jag! Dessutom är det ju faktiskt så att kvantfysikerna redan är nere på de subatomära nivåerna, där de fysikaliska lagar som vi tidigare accepterat, inte längre gäller. Här tycks en ny uppsättning regler gälla och detta andra verkar dessutom gränsa till det som vi hittills har kallat oförklarliga fenomen och händelser. Säg sen inte att vi lever i en tråkig och förutsägbar värld!
Hej!
Kul att flera funderar på partikelfysik, Big Bang, kvarkar och vad du vill, i det här roliga området. Det här med att försöka förstå vad som fanns innan Big Bang, och var allting började, är sannerligen inte det lättaste man kan ta sig för med. Ett svar är att det fanns ingenting, ja just ingenting! Ska jag kort försöka förklara hur jag tänker, så menar jag att Big Bang öppnade den här dimension som vi lever i här och nu. Big Bang öppnade det här tre-dimensionella rummet, som vi kallar universum. Vad fanns då innan, kanske vi frågar oss? Svaret på det får bli, att det fanns inget innan, därför att Big Bang även öppnade vår fjärde dimension, som är tiden. Därför, enligt mitt sätt att se, fanns ingen ‘urhimlakropp’ som exploderade och gav upphov till vårt universum, utan det var mer så att en väldig massa energi, det finns faktiskt inget annat är energi (!), av någon anledning, ändrade ‘frekvens’ och en ny rumstid öppnade sig. Vem vet, det kanske händer hela tiden! I andra dimensioner, som vi inte har tillgång till! Ordet rumstid är faktiskt inte så dumt! Nu kanske jag är ute på djupt vatten, men så här uppfattar jag det. Vi kan se universum som en tidsbubbla, en tidsbubbla som innehåller allting. Från vår horisont här på jorden så kan vi titta med våra kikare ett antal miljarder ljusår bort. Är vi riktigt duktiga kan vi titta 13,7 miljarder ljusår bort, men inte längre. Varför det? Jo, därför att det var då som Big Bang öppnade vår tidsbubbla, vår rumstid. Tänk dig att du sitter mitt i en enorm ballong, som sakta växer sig allt större. Ballongens yta representerar vår rumstids yttersta gräns, det är meningslöst att diskutera vad som finns utanför, för där existerar inte vår dimension. Oavsett var i universum du befinner dig så tycker du, från din horisont, att just du sitter mitt i den här ballongen, tidsbubblan. Om du kunde vinka till en kompis, säg 12 miljarder ljusår bort, och ropa till honom, att han bara befinner sig ett stycke från tidbubblans kant, då skulle han skaka på huvudet och ropa tillbaka, att det är du som sitter på kanten och att han är i centrum. Vad vi gör när vi tittar så långt ut i universum är att vi tittar bakåt i tiden, vi har en tidsmaskin runt om oss!
Det var några kvällsfunderingar om rumstiden.
Ha det gott, och tänk lite rumstid, det är kul!
Hej igen!
Och även om du skulle ställa dig i trädgården och blinka med ficklampan åt honom, eftersom ljuset är vårt snabbaste kommunikationssätt – än så länge – så skulle han vara långt mer än 12 miljarder ljusår bort när dina blink nådde fram till den plats där han var när ni vinkade åt varandra… Undrar om man har kunnat mäta hur mycket universums acceleration ökar? Eller om accelerationen är konstant? Om partiklarnas acceleration fortfarande ökar, då borde förr eller senare komma den dagen när accelerationen avstannar, för att till slut vända i deceleration, för att till sist få alltsammans att krympa ihop till ett nästan ingenting igen. Fast fortfarande med samma energi. Som något slags universums enorma pulsslag.
Det här är verkligen ett intressant spörsmål. Fast du blir nog lite hes om du ska ropa till din kompis därborta…
Kanske de svarta hålen är en början till det här? “Läckor” i ballongen dit partiklarna svänger av för att uppslukas i enorma energibubblor – som kanske hänger utanför “ballongväggen”, redo att explodera nånstans därutanför (i vad då…?). Kanske var det en sån energibubbla som sprack – exploderade – i vår egen Big Bang?
Och dom här “maskhålen” – förbindelser mellan olika rumstider – vad kan dom vara? Rester av “svarta hål”? F d svarta hål där energistormarna blåst bort, men där själva hålet blivit kvar? I så fall kanske vi lever någonting som ser ut som ett enormt hallon, med “ballonguniversum” vid ballonguniversum i alla oändlighet. Och små maskhål där ballongerna möter varandra. (Så är det så klart – det brukar ju vara mask i hallonen!
)
Det här är klart intressant och det ger ju en helt annan dimension åt då, sen och nu.
Nu ska jag i alla fall njuta av en absolut strålande senvinterdag!
Och nu, när jag ska gå ut, har redan hunnit bli då….
Hej då!
Hej,
Visst är det intressant men svårt att förstå allt detta du skriver. Kan bara förstå lite på ytan. En dag kanske vi vet mycket mer vad som hände före Big Bang.
Trevlig helg,
Inger
Hej!
Ja, om vi tycker det är svårt att hitta våra anfäder genom att släktforska så är nog inte det här lättare. Om vem ska vi fråga om svaret? Och hur ska vi kolla om vi har rätt eller fel? Men visst är det en intressant lek med tankar?
Dom som kör Vasaloppet imorgon kommer att få en helt fantastisk resa! Strålande sol, kallt på morgonen och lite tö i spåren under dagen. Det är nästan så jag längtar efter att försöka mig på åtminstone en halv-Vasa nån gång.
Ha det bra!
Hej!
Vem vet, vi kanske befinner oss i ett jättelikt ‘hallonuniversum’ där olika delar förbinds med maskhål. Har inte riktigt koll på vad vetenskapen har för teorier om de här maskhålen, men de verkar kunna existera. Ett pulserande universum, alltså ett som föds i en Big Bang, expanderar, och till slut krymper ihop igen i en sorts bakvänd Big Bang, är mer tilltalande än ett universum som bara expanderar för att till slut avstanna i ett sorts kall och stilla evig natt. Det mesta av det vi har runt om kring oss går ju runt i ett kretslopp, varför skulle då inte själva universum göra det? En liten reflektion om ett universum med puls: Om vi nu antar att vi lever i ett pulserande universum, då ställer jag mig frågan, vad händer med tiden när universum slutar expandera? Nu blir det lite trassligt att förklara hur jag tänker, märker jag, men ifall vi antar att universums utsträckning är lika med den tidsbubbla som vi filosoferade över tidigare. Så borde ju tidsbubblan/vårt universum, bli större så länge som tiden går, tiden existerar. För varje sekund är det ju allt längre sedan själva Big Bang startade, och därmed borde tidsbubblan bli allt större. Om nu universum/tidsbubblan skulle sluta expandera, skulle tiden stanna då? Om tiden stannar, då borde alla händelser också stanna upp, tanken då är att universum inte skulle kunna falla ihop igen, utan blev fruset i det ögonblicket då expansionen upphörde. Kanske är det som du var inne på, att det är de svarta hålen som efterhand slukar allt mer av vårt universum. Efterhand kanske de slukar allt, så att till och med själva rumstiden upphör att existera? Vad vet jag! Hur som helst så är det skönt att veta att universum kommer att vara stabilt i den här formen som vi nu ser, länge, länge än, så vi behöver inte oroa oss, vi har gott om tid att fundera på lösningen. Ha det gott!
Jaha du, nu börjar det bli riktigt snårigt.
Är tiden någonting som är knutet till oss och vår egen uppfattningsförmåga? Att vi delar in vår tillvaro efter solens upp- och nedgång är en sak, men vår uppfattning om hur tiden går är ju en annan. Tänk när vi var 6 år och det aldrig blev julafton, trots att mamma sa att det bara var några dagar dit. Och hur fort det går nu. Det tror jag beror på att vi idag har skaffat oss refernspunkter – eller “etappmål” – så att vi bryter ned den oändliga tidsrymden till t ex julaftonen, i hanterliga bitar. Dom referenspunkterna hade vi ju inte när vi var små.
Men hur kommer det sig då att vi upplever det som att tiden går snabbare och snabbare när vi är vuxna? Jag är ju lika medveten om alla etappmålen – dagarna och veckorna t ex – som jag var för 10-20 år sedan, ändå känns det som om det går mycket fortare nu, eller hur?
Om det nu skulle vara att tiden går fortare för att universums kroppar accelererar, betyder det då att vår inneboende “klocka” ändå går i samma takt som för 20 år sedan? För om vi höll samma accelererande tempo som omvärlden, då skulle vi ju uppleva tiden som konstant. Ungefär som två tåg som går bredvid varandra i samma hastighet. Tittar vi mot det andra tåget så känns det som om det står stilla, trots att det lika väl kan gå i 200 km/tim. Å andra sidan kan vi ju få känslan av att det är vi som rör oss fast vi står stilla, t ex när vi i tåget står stilla på stationen, intill ett annat tåg. Känslan av rörelse får vi oavsett om det är vårt eller det andra tåget som sakta startar. Det är inte förrän vi lyckas fästa blicken vid något stillastående föremål bakom det andra tåget, som vi kan låta vår hjärna bestämma sig för om det är vi eller dom som rör sig. Ganska märkligt, tycker jag. Kan inte våra sinnen som registrerar ljud eller rörelser få tillräckligt kraftiga intryck så har vi väldigt svårt utan referenser.
Likadant är det med astronauter som tränar tyngdlöshet i flygplan som i hög fart och högt upp kör i bågar som får oss att lätta och till synes sväva viktlöst i kabinen en stund. Egentligen är det ju som med tågen, fast här är det två kroppar som “faller” i exakt samma hastighet och skapar illusionen av att tyngdlöst rum.
Tiden är definitivt skum. Vad är tid? Solens gång eller någonting annat? Ett atomur tickar ju på med en fruktansvärd exakthet. Eller gör det det? Accelererar den klockan i takt med universums expansion, eller kommer vi att kunna mäta hur dagarna går fortare? Eller långsammare, om solen sakta bromsar upp?
Det här är väldigt intressant.
Ha det så bra! Snart kan vi studera äkta hallon i de snåriga tidsbuskarna. Vi är snabbare där än vi anar…
Hej,
För mig kom tanken, finns tid i universums tomhet eller existerar den bara på jordlika planeter. Att universum expanderar, kanske lika naturligt som vi andas in och andas ut, fast med längre intervaller, om man nu kan jämföra med det. En tanke bara.
Ja, det är en väldigt intressant tanke! Jag gillar din liknelse av universums andetag. Så tror jag att det är. Fast jag lär inte få reda på svaret nån gång. Och lika bra är väl kanske det!
Hej,
Hörde någon säga att jorden snurrar lite fortare och det är därför tiden känns snabbare, att någonting har hänt med jorden; men varför är söndagen långsammare än andra dagar? Håller med lite om tiden, är den annorlunda på andra fysiska planeter beroende hur stor solen är och omloppstiden?
Inger
Hej!
God fortsättning på sommaren! Just nu har värmen tagit en paus och regnen drar in, men nog ska vi väl få ta del av lite mer sommarväder? Jag tror det, vi får se.
Vill spinna vidare med några tankar om tid. Tid är verkligen något skumt! Vad det egentligen är kan nog inte en mänsklig hjärna greppa, men att fundera en smula är kul. Inger funderar på om tiden existerar i universums tomhet, eller om tid endast finns på jordlika planeter. Jag tror att det är så att rum och tid är odelbara, på det sättet att finns det rum (en dimension som t. e. x. vårt universum), så finns det tid. Likaså tvärs om, finns det tid så finns det alltid ett rum. Därför vill jag påstå att tiden finns överallt i hela vårt universum, oavsett om vi befinner oss på en planet, eller ute i den tomma rymden. Den tiden som vi upplever kanske vi kan kalla för psykologisk tid, en tidsuppfattning som varierar beroende på hur vi mår för tillfället. Den faktiska tiden tickar på i sin egen jämna takt, om vi bortser ifrån att tunga kroppar kröker tid och rum, Einstein, överkurs. En timme tillsammans med en kär vän kan kännas som en kort minut, tiden flyger iväg. Samtidigt som en minut, t. ex. i en tandläkarstol, kan kännas som en timme, eller mer.
För att byta riktning på tankarna… När vi dör går vi ur tiden, och rummet, för att gå in i en annan verklighet, en verklighet som verkar sakna tid i den bemärkelsen vi är vana vid här. Då ställer jag mig frågan, om tid saknas, saknas också rummet i den form som vi är vana vid? En uppfattning som jag tror finns, och som jag delar, är att tiden existerar på andra sidan, men att den inte liknar vår linjära tid, utan den liknar mer de andra tre dimensionerna, på så sätt att du kan förflytta dig i tiden på samma lätta sätt som du kan förflytta dig i rummet, framåt, uppåt, o. s. v. En intressant tanke blir då att man har obegränsad tillgång till, och kan röra sig, i all tid. Det som vi kallar dåtid, nutid och framtid. När man gör en regression så går man tillbaka i tiden. Men är det alltid så? Om man under en regression får förmånen att röra sig i det vi kallar döden, kan man då tänka sig att det går att gå in i framtiden? Har du varit med om någon sådan resa, eller hört talas om det? Ha en fortsatt skön sommar!
Lasse
Hej igen Lasse!
Undrar om du får nåt “pling” till dig om att jag äntligen svarar på ditt inlägg?
Det är verkligen mycket intressanta funderingar du har – som alltid!
Det slog mig också hur otroligt korrekt vår omskrivning av att dö – “att gå ur tiden” – är!! Vi förflyttar oss ju verkligen från den här tillvaron där nästan allt kretsar kring tiden, till en tillvaro så subtil att tiden i vår bemärkelse inte längre existerar. Eller kanske bara existerar som en vag dimma?
Kanske är det så att tiden på något sätt är knutet till alltings massa? I ena änden av skalan finns den otroligt tunga massan – svarta hål – som påverkar allt, t o m tiden, som vi då säger att “kröks”. I den andra änden, där vi enbart lever som själar, är massan så liten att tiden knappt existerar som någonting mätbart. Förmodligen finns den, även om den är oändligt mycket längre. Ungefär som den var när du och jag var 5 år och väntade på att Julafton skulle komma…
Ha det bra, där ute!
Urban
Hej!
Jag skulle vilja ha svar på en fråga, när du utför denna regression och tar en person tillbaka till ett tidigare liv eller en tidigare händelse, kan du då se allt det personen i fråga ser? Alltså kan du se händelsen eller mitt tidigare liv?
Mvh Karin
Hej Karin!
Nej, jag ser inte det som personen hos mig upplever. Det har bara hänt någon enstaka gång att jag får någon slags uppfattning om vad som pågår.
Jag för ett samtal med personen som är hos mig – under djup avslappning – och följer skeendet genom det som hon/han berättar.
Vänliga hälsningar
Urban